3. Palkinto: Joar Cederberg, Jakobstads gymnasium
Älska Finland
Vårt land vårt land, vårt fosterland lyder nationalsången. En fras som genom tiderna har skapat samhörighet bland den finska befolkningen. Frasen utgör en viktig del av den finländska kulturen, och dess syfte är att förena medborgarna.
Trots detta finns det på många håll i vårt land personer som borde analysera budskapet i nationalsången en gång till. Dessa röster har en mycket snäv tolkning på vem som tillhör gruppen ”vi”, och tyvärr är det oftast de rösterna som ropar allra högst. Samtidigt som uppfattningarna om ”vi” ökar uppkommer även åsikter gruppen ”de” vare sig det är medvetet eller inte. Det skrämmande framkommer i och med vem som påstås få tillhöra ”oss” och vem ”de” är. Hösten 2015 blev mina irakiska vänner blockerade från att komma in i Finland av den mänskliga muren som hade uppkomit i Torneå. Utöver detta framkom nyligen statistik över att mortaliteten i Finland, till skillnad från övriga nordiska länder, är högre än nativiteten. De här två faktumen är tydliga tecken på vem finländarna anser tillhöra ”oss” och ”dem”, och att ”de” inte ska beblanda sig med ”oss”. Då jag hör hur mina invandrarvänner blir behandlade har jag svårt att älska Finland.
År 2017 firar Finland, med pompa och ståt, 100 självständiga år. En folkfest utlovas och kärleken till fosterlandet påtagligare än vanligt. Mottot för festligheterna lyder Yhdessä, tillsammans. Tyvärr är det oundvikligt att höra hur falskt ironin klingar. Som finlandssvensk österbottning beskriver enligt mig ordet ”tillsammans” inte Finland 2017. Självaste regeringen med Juha Sipilä i spetsen skär ständigt i finlandssvenskars rättigheter och tillgångar. Inte minst genom att Vasa sjukhus nyligen mist sin fulljour. Istället prioriteras Seinäjoki där Centern har betydligt starkare väljarstöd. I de här situationerna, då den finskspråkiga majoriteten prioriteras högre än finlandssvenskarna, är det lätt att känna ett visst utanförskap. Därför vänds många finlandssvenska blickar västerut. Där finns det hopp om att bli en del av en majoritet, att äntligen slippa stämpeln ”de”, och kunna ta del av allt det regeringen tar ifrån finlandssvenskarna i Finland. I det läget har jag svårt att älska Finland.
Nationalismen har under senare år brett ut sig över världen, inte minst i Finland. Nationalism kan absolut ha positiva effekter, ja. Men i Finland har detta lett till en omvänd effekt. Andra länders misslyckanden uppskattas ofta högre än Finlands framgång. Min familj och vänner jublar då Sverige åker ut ur ishockeyvärldsmästerskapen och skadeglädjen rent av sprutar då Norge inte tar guld i skidåkning. Finländare som grupp har svårt att se saker i ett större, globalt perspektiv. Det finns inte ens på kartan att ens lite jubla åt en nordisk framgång. Då globaliseringen är ett faktum är ensam inte stark. Vi måste kunna jubla tillsammans med våra grannländer. För när nationalismen leder till att andra länders framgång är oönskad, blir den bakåtsträvande. Då finländarna gläds över att Therese Johaug åker fast för doping, och helt och hållet verkar ha glömt Finlands historia inom skidåkningen, har jag har svårt att älska Finland.
Av alla grupper som diskrimineras i samhället är kvinnorna den mest frekvent utsatta gruppen. Misshandel i hemmen, våldtäkter och sexuella trakasserier är bara en del av allt som många kvinnor står ut med. Mina flickkompisar blir tafsade på, på dansgolvet i en av stans få nattklubbar. Ändå finns det massor av naiva röster som påstår att ingen diskrimineras på grund av kön i dagens Finland. Tyvärr är det faktum att en kvalificerad majoritet av alla trakasserier sker av män på kvinnor, och att så många väljer att blunda inför detta är skrämmande. Ofta sker trakasserierna då antingen ena eller båda parterna är i berusat tillstånd. Dessa fula trynen som inte kan hantera alkoholen och som tafsar på mina vänner bidrar till ett mer segregerat Finland och skapar en osäkerhet i vårt land. De häpnadsväckande ligger i att det är samma fula trynen som stod i den mänskliga muren i Torneå och mötte mina irakiska vänner. Det är samma fula trynen som ramlar ut stupfulla ur ett flygplan efter att ha vunnit världsmästerskapen i ishockey. Det är samma fula trynen som tafsar på min totalt oskyldiga mamma vid den lokala bardisken. Då jag hör detta har jag oerhört svårt att älska Finland.
Vårt land vårt land, vårt fosterland. Då Finland verkligen får vara vårt land, ett inkluderande ”vi” som alla kan stå bakom, uppnås samhörighet. Finland är på många sätt ett fantastiskt land där välfärd, trygghet och säkerhet ofta existerar sida vid sida. Jag är evigt tacksam över att ha fått växa upp i ett land som detta. Finland är en modern västerländsk stad där alla har relativt lika möjligheter. Alla får en chans att klara sig. Det ska vi fortsätta kämpa för de kommande hundra åren. För då kan även jag älska Finland.